För exakt ett år sedan vaknade jag inkilad mitt emellan mina två älsklingar, mr H och lille herr Melvin. Svettigt och trångt som f-n vare och kissnödig till mitt förtret försökte jag masa mig över sambon då jag tyckte det var ett säkrare val. Rädslan att mosa min son var större. Sagt och gjort så sträckte jag mina inte så långa spiror över sängkanten....och kissar på mig över sängramen..."nä, det är inte sant nu kissar jag på mig också. Jag var rätt trött fyra dagar över tiden för beräknad förlossning och jag hade ställt in mig på att shoppa denna dag, verkade rätt klokt för tiden tyckte jag då mina så hemska förvärkar gått över under denna natt. Jag hade sovit som en kung till skillnad från de andra dagarna den gångna veckan. Men nu stod jag där alltså, gränsle över sänggaveln med inkontinensen rinnande efter benen...trodde jag. Tills jag satte mig på toa och insåg att jag inte kissade. klockan var halv åtta konstaterade jag, inga värkar...
"skjutsa Melvin till barnvakt...vattnet har gått" uppmanade jag sambon. Och vad svarar han? Jo, "nä det tror jag inte"!

Till slut vaknade han nog till för fort som fasen var Melvin och H påklädda och utflugna med väskan i handen.

Jag stannade hemma, ringde förlossningen där de tyckte jag skulle stanna hemma och invänta värkar och se hur länge det var mellan dem. De var obefintliga! Så jag lade mig i sängen och kollade text tv:n......

H kom hem och skulle åka iväg igen för att köpa lite dricka och läsvärt till sig själv. Precis när han kliver utanför dörren så känner jag hur någonting liksom "dunsar" till i magen. Och har jag aldrig kännt smärta innan så kände jag det nu, med besked. Jag hann tänka att nu föder jag hemma. Hur jag lyckades ta mig till bilen vet jag inte. Sambon fick köra ända fram till akutintaget. Ut kommer den tanigaste lilla underskötersak jag sett och undrar om hon ska hjälpa mig. Jag stod en stund och väntade ut en värk innan jag svarade "nä, tack det går bra!" HERREGUD, jag hade ju mosat henne med min kroppstyngd om jag hängt på henne. Sen gick det fort, jag och barnmorskan fick vänta ut två värkar till innan vi hann upp på förlossningen och innan H kom ikapp oss. En timme senare är vår älskade ELVIS född. Så lik sin storebror och så fantastiskt fina bägge två! 4kg lätt=) fast barnmorskan gissade på 4,2 då hon tog upp honom då han precis fötts. Då tänkte jag "shit, vad har jag fött ut?" Jag är ju trots allt ingen stor tjej=)

Dagen efter åkte vi hem till Melvins förtret som trodde lillebror skulle få följa med hem första dagen.
ELVIS min älskade son, tack för att du finns. Lika bråttom och rastlös som du var din första dag är du fortfarande men fantastiskt karismatisk och söt. Våran lilla goding, grattis!